När katterna blir sjuka

Man älskar ju sina katter och när de blir sjuka känns det mycket svårt. Många behandlingar är svåra att genomföra och tidskrävande vilket gör att mycket annat i livet måste prioriteras bort. Det hela kräver stort engagemang vilket gör att tankar kring hur det ska gå i slutändan mal i huvudet. Man följer sjukdomsförloppet och mår dåligt när man ser att det går åt fel håll. Desto större glädje känner man om det går bra. Jag ska här berätta om vår personliga erfarenhet av detta. Kanske kan det hjälpa någon i hur man kan tänka i dessa situationer och kanske kan någon ha nytta av behandlingstips.

Våra första katter

Vi skaffade våra första katter 1995 – abyn Alex och burman Nikita. Alex blev 15 år och hade ett gott liv. Nikita finns i katthimlen sedan 2005. Nikita var en godmodig kattgubbe med lite för mycket rondör. Han vägde som mest 7,8 kg. Sommaren 2003 började han få allt frekventare kaskadkräkningar och gick ned i vikt kraftigt vilket gjorde det tydligt att det var något allvarligt. Upprepade kaskadkräkningar utan att det kommer upp hårbollar kan bero på främmande föremål i magsäck eller tarm varför vi tog honom till djursjukhus. Där gjordes  kontraströntgen av tarmen som visade på hinder varför han opererades akut. Man fann förträngd tarm som togs bort. Vävnadsprovet visade eosinofil enterit. Detta är en sjukdom som kopplas till allergi eftersom det finns stort antal s.k. eosinofila celler. Min teori är att det i Nikitas fall orsakades av att han fick alldeles för mycket tonfisk. Tonfisk kan innehålla höga halter histamin som är ett ämne som frisätts vid allergi. Det förekommer även att människor blir akut sjuka med allergiska symptom av tonfisk. Histamin bildas i tonfisk om den inte kyls direkt vid fångsten. Fångsthanteringen vet man ju inget om och histamin är värmebeständigt. Detta gör att halterna kan variera mycket.

Nåväl – denna sjukdom skulle behandlas med stora doser cortison vilket inte var något större problem med att ge till honom. Han började öka i vikt från bottenläget 5,6 kg då han såg mager ut. Han mådde bra igen.

Stora urinmängder

 På våren året därpå märkte vi att han började kissa mycket. Vi noterade att han även drack stora mängder varför det inte var svårt att ställa diagnosen diabetes. Han var förstås högrisk för detta med övervikt och cortisonbehandling. Vi kunde själva bekräfta diagnosen med urinsticka vilket är enkelt om man har en innekatt som går på lådan. Det blev insulinbehandling i höga doser vilket också gick bra. Det var faktiskt enklare att ge honom sprutor än tabletter. Han kom själv upp på köksbordet när det var dags för en spruta. Sockerläget kunde vi följa med urinstickor och en period krävde han inget insulin. Unikt för katter är att de kan bli mycket bättre i sin diabetes varför det är viktigt att följa sockerläget noggrant. Han mådde i stort sett bra fram till hösten 2005 då han började släpa bakbenen efter sig som tecken på nervpåverkan (polyneuropati) av sin diabetes. Nu mådde han inte bra och detta är något som bara kan bli sämre varför vi tog honom till djursjukhuset där han fick somna in i hustruns knä. Det var svårt förstås, men kändes ändå helt rätt. Vi hade bestämt oss för att så länge Nikita mådde bra skulle han få den bästa behandling som gick.

Alex behövde sällskap

 Alex började bli nedstämd av ensamheten varför vi letade sällskap till honom. Vi fann sokoken Bertil och det blev succé med den rasens sociala beteende. Detta gjorde att vi två år senare skaffade sokokeflickan Oktoba till honom med sikte på parning. Sokoken har flockbeteende med svagare drift att revirmarkera varför det inte hade varit några problem med att hålla Bertil okastrerad.

Det rann från näsan

 Det var inga problem att introducera Oktoba. Däremot märkte vi ganska snart att det rann klar vätska som var lätt blodtillblandad från ena näsborren. Hon hade fått sin första vaccination dagen före vi hämtade henne vilket förstås inte var bra, men tyvärr var det något som vi inte kunde påverka. Eftersom det endast rann från ena näsborren tänkte jag på att det kunde vara en främmande kropp (grässtrå t ex). Vid ensidig snuva hos barn ska man alltid tänka på att det kan vara något de stoppat upp där.

Alex och Bertil blev sjuka också

 Jag kommer aldrig glömma när Alex blev sjuk. Han satt i soffan och man kunde riktigt se att han blev gråblå och jättesjuk. Sedan började han hosta och nysa och slutade äta och dricka. På Bertil märktes inte mycket mer än att han också slutade äta och dricka och att han gick snabbt ned i vikt. Oktoba hade börjat få varig snuva, men åt och drack hyggligt om hon fick specialkost.

Kattsnuva

 Oktoba sattes in på antibiotika eftersom det var tecken på bakterieinfektion ovanpå en virusinfektion. Det blev Spectramox för barn med apelsinsmak. Första gången sprutade det fradga från henne när hon sprang vilt omkring efter medicineringen varför vi trodde att det var kört. Vi försökte i alla fall fortsätta och det gick faktiskt bättre och bättre. Snuvan blev också tydligt bättre. Virusprovtagning gjordes, men gav inget napp.

Katter får inte svälta eftersom deras lever inte klarar att ta hand om fria fettsyror som bildas. Dessutom blir de snabbt intorkade om de slutar dricka varför det var bråttom att göra något åt Alex och Bertil. Det blev tvångsmatning med spruta. Vi använde ljummen Hill´s AD blandat med varierande mängd vatten. Bertil hade ont i halsen och kräktes upp segt slem ibland som enda symptom och det var tydligt att det gick lättare efter att han fått ned första matdosen, men bakslagen var många.

 Alex var mycket svårt sjuk och vi trodde inte att vi skulle klara honom. Det rann från nos och ögon och det var svårt att få i honom något, men det gick med stor envishet. Han fick också antibiotika. Vi sprutmatade dem i två veckor från tidig morgon till sen kväll och förde journal på mängder, katternas vikt, om de kissat mm. Om de kissar två gånger per dygn har man ett kvitto på att man får i dem vätska i alla fall. De blev långsamt bättre och bättre och Alex var först med att börja äta själv. Bertil började bli som ett flasklamm och drog i sig en 50 ml spruta på nolltid, men då var han frisk. Han hade upptäckt att det var ett bekvämt och mysigt sätt att få extra god mat.

När vi avslutade Oktobas antibiotikakur blev hon snabbt sämre och det såg inte bra ut. Eftersom bakteriella infektioner i bihålor kan vara svåråtkomliga sattes hon in på en längre (4 veckor) kur i rejäl dos. Vi var mycket nervösa när den avslutades. Hon var frisk! Det tog nog en månad innan vi nervöst slutade lyssna efter nysningar. Vi vet inte vad det var för virus hon hade. En sak var dock mycket olämplig och det var att vaccinera henne före hämtning eftersom stressen sätter ned infektionsförsvaret.

Sår på hasorna

Oktoba födde senare fem underbara ungar och visade sig vara en fantastisk kattmamma. Vi upptäckte vid drygt 4 månaders ålder ett sår under hasspetsen samt ett sår över benutskottet  på utsidan av hasleden på en av hanarna (Apollon). Han var den snabbaste och livligaste varför han slog sig ganska hårt ibland och vi tror att det startade så. När såret under hasen blev infekterat insåg vi att vi var tvungna att sätta en tratt på honom. Vi befarade att han skulle bli hysterisk, men det gick långt över förväntan. Han kunde äta och dricka och vi tog av tratten två ggr per dygn för tvättning och extra god mat. Sokokekatternas flockinstinkt var bra nu eftersom de andra snarast tog hand om honom och hjälpte till med tvättning. Såren behandlade vi med Klorhexidin lösning och han fick antibiotika vilket gick bra. Det blev dock inte bättre och efter tredje operationen innefattande dränage, revisioner, suturer och vävnadsprov som visade hygrom*** kände vi oss mycket oroliga. Till råga på allt hade han nu fått ett tredje sår. Nu var vi verkligen pessimistiska. Han kan ju inte leva med kroniska sår där ben och senor kommer upp till ytan.

 Vi hade under resans gång sett att han inte bara nådde maten med tungan utan även såren varför vi jobbade med att justera tratten vilket verkade fungera. Det gjorde tydligen inte det för efter sista suturtagningen bytte vi till en större tratt vilket gjorde att han mer såg ut som tratt med katt än katt med tratt. Han fick svårare att äta och dricka vilket krävde en del förändringar,……MEN såren började läka. Vi har fortsatt att ta av tratten under övervakning två till tre ggr per dag så att han fått tvätta sig. Han har stenkoll på tidpunkterna och sitter och väntar. Tyvärr sprack såret under hasen där hygromet satt upp igen.

 Han är ju en frisk och fantastiskt fin katt med positivt tänkande så vi kände att han måste få en chans till. Han har nu genomgått en större plastikoperation av en katt- och hundortoped och varit gipsad i två veckor. Vi fick sätta Tabasco längst fram på gipset där han nådde med munnen, men sedan gick det bra. Han sprang omkring och hoppade nästan som vanligt.